Det finns en lucka mellan YouTubes två sätt att titta på fler än en video. Kön (knappen “Lägg till i kö” du får mitt i en video) är genuint användbar och genuint tillfällig — stäng fliken eller starta om webbläsaren och den är borta. En spellista överlever, men att skapa en betyder att namnge den, bestämma om den ska vara offentlig eller olistad, och lägga till videor genom en meny byggd för en permanent samling, inte fem länkar du vill titta på i följd i kväll. Inget finns däremellan: snabbt att sätta upp, och ändå kvar imorgon.
Den luckan är vad Spela alla (Play-all) är till för. Kortversionen: en videomapp på det andra fältet håller redan dina sparade videor som en rad miniatyrkort, i vilken ordning du än har dragit in dem. Play-all spelar bara upp den raden, i den ordningen, utan att du behöver bygga något spellisteliknande först.
Vad Play-all faktiskt gör
Håll muspekaren över fältet för att öppna miniatyrremsan för en videomapp och där finns en liten play-knapp fäst i hörnet. Klicka på den och här är den mekaniska sanningen, inte marknadsföringsversionen:
- Den öppnar din första video i en ny flik dedikerad till kön — den kapar inte fliken du surfar i just nu, för den fliken kör innehållsskriptet som driver fältet och panelen, och att navigera bort den under sig själv skulle förstöra båda.
- När den videon slutar, går Play-all automatiskt vidare till nästa. Den gör det genom att lyssna efter webbläsarens egen
ended-händelse på sidans videospelare — samma signal sidan själv får. Det fungerar på YouTube och på de flesta andra sidor som använder ett standard-HTML5-<video>-element för uppspelning. - Där automatisk detektering inte når fram — en video inbäddad i en iframe från annan källa, till exempel, vilket är vanligt på vissa kurs- och bloggplattformar — får du fortfarande en fungerande kö. Den går bara inte vidare av sig själv; en Nästa-knapp på det spelande kortet flyttar dig manuellt. I värsta fall är det en kurerad kö du klickar dig igenom istället för en som klickar sig igenom själv. Oavsett vilket fastnar inget i tysthet.
- En liten räknare visar var du är — “3 av 5” — plus Föregående/Nästa-kontroller, så du sitter inte fast och tittar i originalordningen om du ändrar dig mitt i sessionen.
Jag säger rakt ut vad det här inte är: det är inte YouTubes IFrame API, det är inte en inbäddad spelare, och det gissar inte videons längd med en timer. De metoderna kämpar mot varje sajts autoplay-policy och innehållssäkerhetsregler och går sönder ständigt. Att lyssna efter den riktiga “den här videon tog slut”-signalen är tråkigt och det fungerar.
Dra-och-ändra-ordning är din spelordning
Remsans ordning är inte kosmetisk — det är den bokstavliga ordningen Play-all använder, och det är den bokstavliga ordningen på bokmärkena i den mappen. Dra ett kort för att flytta det, och du ändrar inte bara vad du ser nästa gång du håller muspekaren över fältet; du ordnar om de faktiska bokmärkena bakom. Det betyder att ordningen överlever att stänga webbläsaren, starta om datorn, och — om du har Pro med molnsynkronisering — dyker upp i samma ordning på en annan enhet.
Det finns ingen separat “kö”-datastruktur att hålla synkroniserad med dina bokmärken. Mappens ordning är köns ordning, vilket är varför det inte finns något att konfigurera innan du trycker play — du gjorde redan konfigureringen när du drog korten i den ordning du ville ha.
Kombinera det med återuppta
Om en video i kön är en YouTube-länk och har en sparad tidsstämpel — för att du drog in den från punkten i spelaren där du slutade titta — öppnar Play-all den där istället för från 0:00. Det är funktionen återuppta från tidsstämpel som tillämpas inuti en kö istället för ett enda klick. Den är avgränsad till just YouTube: återupptagningspunkten åker med i webbadressen som YouTubes egen ?t=-parameter, vilket är en YouTube-konvention, inte en generell videosajtskonvention, så ett icke-YouTube-objekt i samma kö startar bara från början.
Ett exempel med fem videor
Säg att du gör en kort studiesession: fem videor om samma ämne, sparade under den senaste veckan i vilken ordning du än råkade hitta dem. Innan du trycker play:
- Dra korten i ordningen du faktiskt vill titta på dem — förmodligen inte sparordning.
- Tryck Play-all. Den första videon öppnas i sin egen flik och spelas.
- Den tar slut, nästa laddas automatiskt. Om en var en YouTube-video du tidigare avbrutit halvvägs igenom, fortsätter den där du slutade.
- Om video tre visar sig vara ett dåligt val, tryck Nästa och gå vidare — kön straffar dig inte för att hoppa över.
- Stäng fliken när du är klar. Inget går förlorat; mappen sitter fortfarande kvar i samma ordning nästa gång.
Det är hela arbetsflödet. Ingen spellista skapades, inget gjordes offentligt eller olistat, och det finns inget städsteg efteråt — mappen går bara tillbaka till att vara en mapp.
Det ärliga omfånget
Det här ersätter användningsfallet “snabb sekvens av videor,” inte YouTube-spellistor i allmänhet, och det försöker inte fixa Watch Laters designproblem eller ersätta mappbaserad organisering — det är separata, besläktade jobb en videomapp också gör. Om du bygger något menat att delas, bäddas in eller behållas som en offentlig samling är en riktig YouTube-spellista fortfarande rätt verktyg för det specifika behovet.
Och det fungerar fint på gratisplanen: en aktiv videomapp är hela tilldelningen, och en mapp är precis vad Play-all behöver. Om du så småningom vill ha en separat mapp per kurs eller per projekt som kör sin egen kö är det vad Pros andra sex platser är till för — men för “spela de här fem videorna i ordning” gör gratisnivån redan hela jobbet.